Ska man bli sökhund nu också...

Att min matte är pigg på att prova på det mesta, har väl knappast undgått någon. Nu är det sök på programmet, och det verkar faktiskt vara riktigt kul! Om man är av rasen Briard, så är man av naturen lite noga med vem man hälsar på, och matte tycker att sökträning är ett utmärkt sätt att komma ”tillrätta” med detta. De där människorna har ju en bild av hur de vill att vi hundar ska vara, fast vi själva ibland har en annan. Men eftersom de fortfarande har makten, så får vi hundar finna oss i det mesta här i livet. På gott och ont ibland… Fast det här är roligt, det sitter folk gömda i skogen med snusdosor fyllda med godsaker – det gäller bara att hitta dem! Lätt som en plätt! Trodde jag…

Ingenting är som man tror, den saken är klar! Innan man får det efterlängtade godiset, ska man leverera en konstig rulle, som man har hängande i halsbandet. Det kan jag ju väl ställa upp på, men varför är hon så noga med att jag ska komma ända ut på stigen med den? Hon ser ju på långt håll att jag har rullen i munnen, då kan vi väl springa ut tillsammans till figuranten direkt? Näädå, här ska man minsann ända fram med rullen, och instruktören säger till min fumliga matte: Tänk på att vara noga med avlämnandet, inget slarv! Då blir hon rent omöjlig, och ger sig inte förrän rullen ligger i hennes hand. Det är då man får en liten leverbit, som en liten aptitretare… Sedan får jag visa ut henne till figuranten, ni vet den med snusdosan… Då är det bråttom! Oj, vad jag kan springa fort, och matte, som ätit upp sig rejält under vintern, är väldigt nära att kollapsa när hon hänger efter mig i kopplet… Så nu måste hon göra något åt sin taskiga vinterkondis… Fast det är nog inte så lätt, för de har alltid fika med sig ut i skogen, sökgänget…

                Oni

Tillbaka till Oni Berättar