Det är jag som är matte Eva. Förutom mitt stora intresse för hundar, är jag mycket road av språk. Det har blivit en hel del studier under årens lopp, både i engelska, spanska och italienska, och jag arbetar nu på på Studieförbundet Vuxenskolan i Ronneby.  Min lediga tid ägnas åt hundarna.

Jag har  alltid varit tokig i djur av alla de slag... Som 8-åring hade jag en liten dödskalleapa som var alldeles otroligt sällskapssjuk och bara skulle vara med överallt. (Det var under "Pippi-eran".) Sen blev det en häst, ett gotlandsruss som hette Jocce. Han var min trogne följeslagare i många år... För att inte tala om de galna katterna Syd Barrett och Kim, som älskade att klättra på sjögrästapeterna...
  Hund blev det först i vuxen ålder, (om vi inte räknar med blandrastiken som min  mamma hade när jag var liten) då blev det en Afghantik på ett och ett halvt år som jag tog över. Samantha var det snällaste som fanns. Fast det här med att samarbeta var inte riktigt hennes grej... Mer katt än hund, faktiskt... Men en alldeles underbar "hemmahund". Hon blev tolv år gammal. Efter fyra år i ett hundlöst hem blev saknaden för stor och den då fyraårige briardkillen Jatzy kom in i mitt liv. Jag kan bara säga - Tack, Gun! Han var en otrolig hund, och jag föll pladask.  Och på den vägen är det. Jag gick grundkurs med honom på brukshundklubben,  mest för att jag ville lära mig ett och annat om bruksarbete, och därmed blev ett stort intresse väckt... Valpen Oni flyttade hem till oss, och vi gjorde massor av roliga saker tillsammans. Vi tränade och tävlade i både spår, sök och lydnad, och en hel del utställningar blev det också. Han blev tjänstehund och vi tävlade även i bevakning. Vi lärde oss massor tillsammans, Oni och jag - och om någon hund har gjort djupa tassavtryck i mitt hjärta, så är det han.. Oni finns inte här hos oss längre, han fick somna in i januari 2007. Ruffa blev nästa briard att flytta hem till oss.. Hon är nästan världsberömd i hela Sverige.. Nåväl, det kanske var att ta i - men de flesta har nog sett vackra Ruffa svepa fram som en virvelvind i ringen.. Ruffa och jag har tävlat spår, lydnad och även testat lite vallning med bra resultat och hennes härliga öppna sätt charmar alla i hennes väg. Hon blev stamtik på Kennel Rave On, och har fått tre valpkullar som också har visat framtassarna både på lydnadsplanerna, skogen, fårhagen och i utställningsringarna.. Sen kom Winna - hon flyttade hit våren 2007 och med henne tränar jag spår och lydnad. Hon är fortfarande ung, så vi har inte hunnit så mycket, men vi har tävlat lydnad och spår, vallat får och ställt ut än så länge..  Vi får väl se hur det går framöver. Från Ruffas tredje och sista kull har jag behållit Cody - Han har  något visst - och jag kände redan tidigt att honom måste jag nog behålla. Jag tror mycket på honom, och än så länge har vi ställt ut lite grann, och det har gått bra. Han är en härlig kille som älskar alla, människor som hundar - med inställningen att alla har kommit bara för hans skull... KUL!
Nu blev det mycket hundprat, men för att återgå till mig så är jag numera utbildad SBK-instruktör och håller egna kurser på klubben, och det är fantastiskt roligt!  Jag är även mentaltestfigurant B och hundförare i hemvärnet (har alltså gjort "gröntjänst" med allt vad det innebär...). Och så spårläggare på hemmatävlingar förstås.
Men allra roligast är att träna med mina egna hundar - det finns inget som slår en heldag i skogen...

Cecilia, eller Cissi  som hon föredrar att kallas, är den som springer med hundarna, när de behöver röra på sig lite extra... På så sätt får ju hon lite extra konditionsträning för sitt stora fritidsintresse - nämligen fotboll. Hon tränar både i damlaget och F17, så det blir mycket träning. När Cissi inte tränar fotboll själv,  så tränar hon sitt knattelag - hon är även ledare. RBK - Ronneby Bollklubb är laget förstås... Och så har hon utbildat sig till domare, så en och annan helg går åt till att döma fotboll också. Så fritidssysselsättning saknas inte.

Men ibland följer hon med på utställningar som moraliskt stöd, hundhållare och borsthjälp... Och tar ut dem på promenader förstås. När Oni var liten, var Cissi med på rapport-läger i Fegen och var jätteduktig hjälpförare.

Cindy (Bild kommer) är "minstingen" i familjen.. Hon gillar att följa med på utställningar - och att prata med ALLA. Cindy ser till att hålla mig vaken i bilen på långkörningarna, och det är ju bra.  En och annan hundpromenad blir det också...