Man får ligga i...

  Nu har matte fått fullständigt fnatt. Mitt under hennes pågående studier ska vi gå med i hemvärnet, och utbildas inom bevakning. Har faktiskt varit med på ett par utbildningstillfällen redan, även om jag inte riktigt begrep vad jag egentligen skulle göra där på stigen. Matte smygandes bakom mig och bakom henne tre andra människor hukandes, tycktes leta efter “busen”, dom också. “Pass på!” säger matte och då är det meningen att jag ska vara extra vaksam. Då är det bäst att busarna håller sej undan, för när briarden rör sej, står blixten stilla... (Gammalt djungelordspråk)

  Fast det är rätt kul, särskilt när jag får jaga vår bevakningstränare Mats Lindell ut i skogen…Han hade goda köttbullar när jag väl fick fatt på honom…Dom kan gärna få fylla skogen med busar, om dom bjuder på godis när jag har hittat dom…. Och så är det kul att få ha riktig koll på annat än bara matte, som vid lydnadsträningen.

  Matte tycker också att det är kul, tror jag. Dom har fika med sej och så har dom så trevligt när dom sitter och pratar mellan passen. Hon tror att vi ska förstå varann ännu bättre om vi arbetar med bevakning, där hon ju blir tvungen att lära sig läsa mina signaler för att inte missa något, precis som under spår, sök och allt annat samarbete mellan förare och hund.

  Samarbete, ja… Hon samarbetar med dom flesta, min matte. Ta sotaren, t.ex. När han skulle komma, satte hon en stol mitt i hallen. När jag ville skälla ut honom, fick han sätta sej där och hälsa PÅ MEJ! Han hade också köttbullar….(tror att han hade fått dom av matte, faktiskt, men säker kan man ju inte vara, så nästa gång blir det spännande..)

  Spännande är det numera varje dag vid brevlådan. Jag vaktar ju på Snapphanevägen, så när någon närmar sej vårt staket, får man ju tala om vem som bestämmer. En  som dock inte riktigt fått detta klart för sej, är vår brevbärare. Envist fortsätter han att leverera post så det smäller i lådan. Honom får man försöka hålla efter, det har alltid varit min filosofi. Tills i förra veckan. När matte överröstade mej mitt under mitt aktiva arbete med med att försöka bli av med den där brevbäraren en gång för alla, blev jag minst sagt förvånad. “APPORT!” vrålade hon, samtidigt som hon med samma röstläge meddelade brevbäraren att han skulle “STOPPA POSTEN I MUNNEN PÅ GAPHALSEN!” Vilken visade sej vara jag……Tyst blev jag, vem kan skälla med munnen full med post? Reklam var det också, så jag hade fullt upp med att bära in allt. Sen fick jag godis av matte, och numera väntar vi på brevbäraren tyst och fint, matte och jag.    

   Väntar gör vi också på att våren ska komma, fy vad lerigt och kallt det är i skogarna och på fälten. Om man ska bli en bra spårhund, så måste man ju ligga i, och min matte vill att vi ska tävla lägre spår i vår. Undras hur vi ska fixa det, matte har ju så dåliga tävlingsnerver. Men jag får väl min vana trogen pigga upp henne lite med någon trevlig liten föreställning på tävlingsplanen. Briardfnatt är numera ett välkänt begrepp i det annars så briardfattiga Blekinge. Hon kan inte låta bli att le lite då…efteråt alltså…Jag vet ju att hon älskar mej ändå, min matte. Särskilt när jag bär ut soporna åt henne…

  Man får ligga i för att få ta del av köttbullarna…Fast nu är det mest matte som ligger i. Hon pluggar, så hela dagarna ligger jag i soffan och tittar på henne när hon sitter vid datorn och jobbar. Men det blir nog bättre framåt våren…Då kan hon inte hålla sej inne. Då blir det spår varannan dag minst. Jag ser fram emot att få ligga i lite…

 Oni

Tillbaka till Oni Berättar